kulturutskottet

Jag snubblade just över ett projekt kallat "playing for change" på det världsomspännande kommunikationsnätet internet. Projektet är även det världsomspännande, och väldigt läckert. Idén är att tillsammans över världen bygga musik för välgörenhet, och både musik och film är tänkt att släppas nu i april. En video har nu släppts på nätet, och bäst blir det nog om den får tala för sig själv här under.
Ta´t piano!
//Staffan

(Ba)rock n roll!

Vivaldi hatade solsken, vårvindar och ljumna vattendrag. Det är just därför "våren" och "sommaren" mestadels går i mörkaste moll, medan de resterande två gamla hitsen på dåtidens billboardlistor liras i härligaste dur. Vivaldi hade nämligen pollenallergi och detta tar sig uttryck i dennes magnifika musik. Jag har precis kommit på att jag också ådragit mig denna helvetiska åkomma på äldre dar. Jag har inte känt mig såhär förbannad sen när min blindtarm pajade första veckan på sommarlivet till sexan, eller när min elaka lillebror stal mina idolplanscher på Eddie Meduza och David Hasselhoff. (Jag utkrävde dock senare hämnd på det lilla krypet när jag på ett kungligt maner a la Ivan den förskräcklige spärrade in honom i en flyttkartong och lekte Joe Labero med pappas moraknivar...)

Således åkte jag ner till apoteket på min racercykel (ej via stenbrötsgatan, se föregående inlägg) för att proviantera en sjöpall med receptfria medikamenter. Men före mig stod minst fyrtioelva sjuklingar gamla nog att ha varit groupies på Vivaldis arenakonserter under hans worldtour (16) -99. Detta i kombination med ett vandrande kolesterol till kassörska bidrog inte direkt till en snabb kurering av mitt dödssjuka tillstånd. Jag sprang istället i ursinne därifrån, fortare än en hårdrocksversion av Vivaldis "pekfingervalsen".

Vivaldi dog ensam, troligen jäkligt bitter men väldigt rik i en astma- och allergirelaterad sjukdom 1741. Och på tal om att vara finansiellt oberoende kan jag gladeligen meddela att mina deklarationspapper har kommit med besked om de årliga allmosorna. Grattis till mig - nu kan jubla hela vägen ner till Clas Olson där jag med en sådan där lycklig känsla i magen kan spendera alla mina nyförvärvade 47 pengar på 11 kvadratmeter presenning som jag kan dra över min kropp i sommar på en badstrand nära dig. Men till skillnad från allas vår Vivaldi kommer jag nog inte dö ensam, berömd, bitter och rik. Bara bitter och jävligt snorig.

Så om väderlekscrewet på tv3 inte trollar fram snöstormar, tornados och anfallande isbjörnar inom den närmsta tiden, kommer jag att lyfta på närmsta och största sten, begrava mig under denna tillsammans med en ficklampa, hela bokserien om Bert, en flaska stryknin, skavsårsplåster, intravenösanpassad mat och en femtimmars demokassett med de norska svärmorsdrömmarna Mayhem.

/Harry

P.S. Henric - jag tar hand om fakturan. Men nästa helg bjuder du. D.S.

Efter tre år på nyrenoverade 85 kvadrat, balkong och två badrum skall jag till syvende och sist bli en riktig student. Efter att ha levt i en skyddad verkstad och sovit gott på nätterna - med vetskapen att den enda som skulle bryta sig in i min lägenhet sannolikt skulle vara den senildementa gumman en trappa ned - skall jag ta min pick och mitt pack och flytta till Ryd.

En sak som är väldigt positivt med detta torde vara att jag sällan (eller förhoppningsvis aldrig) kommer att behöva cykla på Stenbrötsgatan till och från plugget igen. På denna gata, som i min värld påminner mig om Dantes färd genom helvetet, finns dagiset "Kottebo" beläget. Eller kanske mer passande "Råttebo" med tanke på vilka illbattingar som huserar där. Föreställ er det här: det är en vacker dag. Solen skiner, jag har vinden i ryggen, nytrimmad cykel och härlig musik i mina hörlurar. Men plötsligt hör jag dem. Rösterna... Men de här är inte de vanliga tvångsmässiga rösterna i mitt huvud. Jag tar av mig mina hörlurar för att kunna identifiera oväsendet. Men detta ödesdigra misstaget skulle jag aldrig ha gjort. Det som komma skulle har för evigt raserat det som en gång var mitt självförtroende.  

"Kolla tönten! Han har lurarna utanför mössan! Hahaha! Kolla! TÖNT! TÖÖÖÖÖNT! ha ha Ha HA HA!"

Jag lyckas med nöd och näppe kväva mina impulser att cykla fram till ungjävlarna för att slita av deras huvuden och käka upp deras hjärnor. Min egen däggdjurshjärna kommer dock under stridens hetta på att detta säkerligen skulle vara ganska så olagligt.  Jag känner jag mig mobbad, ledsen och kränkt. Ja nästan våldtagen faktiskt. (Hej Bullen, vad ska jag göra, jag är tyvärr pojkstackaren som både skrivet brevet och är med i skräckfilmen...) Jag rannsakar slutligen mig själv och kommer på att det är bättre att fly än att illa fäkta och det enda jag kan komma på för att rädda den lilla heder som finns kvar i mig, är att peta in en högre växel på min cykel och pinna på snabbt utav bara helvete därifrån.

Så trots att jag skall flytta in på 31 blygsamma kvadratmeter, känner jag mig nöjd med livet för tillfället. Det känns underbart att slippa Stenbrötsgatan. För at slutligen citera Winston Churchill: "aldrig har en 25åring varit rädd för sådant litet, men så mycket". Eller som Neil Armstrong en gång sade: att passera Stenbrötsgatan är ett litet steg för ett dagisbarn, men ett stort steg för Harry".

P.S Dagens reflektion: vad fan hade detta med kultur att göra? D.S.     

Folk brukar kalla mig "den där coola, modige och toksnygga snowboardkillen" bakom min rygg. Detta brukar oftast föga diskret utropas sådär lagom högt, för att jag således skall kunna ge mina groupies lite välfötjänad uppmärksamhet. 
Eftersom det är perfekt väder använder jag alla skidinstruktörers hemligaste hemlighet - alpensalve - för att bättra på solbrännan i mitt ansikte. Jag har dessutom fått ett vajert sponsorkontrakt på en tokgrym outfit, som med dess färgsprakande spektra av flashiga färger matchar min customtillverkade snowboard. När jag glider nerför pisten, som leder till snowboardparken, hör jag hur ett gäng snygga tjejer busvisslar från liften som passande nog passerar över de höga, långa och dödsfarliga hoppen. Perfekt - de välsvarvade bönorna sitter som på första parkett. Jag tar tillfället i akt och i min färd genom halfpipen utför jag inledningsvis en "flying sqirrel air", tätt följd av en dubbel rodeo och avslutar med en perfekt "stalefish". Trots att min hastighet har avtagit avsevärt efter alla krävande (men perfekt utförda) tricks passar jag på att avsluta med en "360" och medföljande "tailgrab". Nu är jag ganska trött i benen och glider ned till skilodgen och kopplar av till ett suveränt rockband som lirar sköna covers av Gyllene Tider och jag tar en välförtjänt öl. Kvällen avslutas i en utomhusjacuzzi i skidbacken där mina busvisslande groupies av det täcka könet slåss om en sängplats bredvid mig.

Men plötsligt vaknar jag upp ur min våta dröm. Jag har tydligen däckat efter en snabb vända i något som liknar en pensionärsversion av Pepps bodega. Ölen där var för dyr så jag har gått hem till stugan och av kombinationen bastu, öl/whiskey/jäger/vin och ömmande leder, däckat i min romantiska våningssäng. Mina knän knakar - de låter som två skelett som älskar på ett plåttak. Under dagen har jag orskat ett liftstopp då jag blev kapad av en unges skidor, blivet trött på att kocentrera mig på att "trycka på dalskidan" och smygåkt förbi snowboardparken där jag avundsjukt spanat in de coola snowboardkillarnas häxkonster. Eftersom jag har glömt solkräm kan mitt ansikte jämföras med ett torkat näsblod, med undantag av området där jag pryds av mina läsglasögon. Min look kan följaktligen liknas vid en rodnande tvättbjörn. Då jag tidigare försökt imponera på de snygga tjejerna i pisten kunder jag höra kränkande skratt eller hjärtkrossande försök till sympatier i stil med "nämen titta på det lilla söta trattmongot - kan ingen hjälpa det". Nu sitter jag ensam i min våningssäng med en gitarr med tre strängar och spelar Gyllene Tiders "sommartider" i min ensamhet...

/Harry  

• Mando Diao var ganska bra
• Håkan Hellström var fanfuckingtastisk för att enbart spela tre låtar i TV
• Kleerup betydligt bättre än på [hg]
• Veronica Maggio var kass
• jag stängde av i skam när Lorentz och Sakarias gick på
• när James Allan från Glasvegas spelade Daddys Gone unplugged grät jag.

Sverige är utomlands inte längre endast förknippat med Björn Borg, Abba och blondier. SVT:s kulturprogram Kobra visade igår ett avsnitt som behandlade hur svensk kriminallitteratur på export har förändrat främst europeers syn på Sverige.
Och för er som missat de, så säljer svenska deckare extremt bra utomlands. Så bra att TV och filmrättigheter nu börjat säljas. Kurt Wallander har fått en brittisk version som blivit väldigt populär i England. Stieg Larssons böcker har sålt 3 miljoner ex i Frankrike. Det franska bokförlaget köpte bokrättigheterna för 80 tusen svenska kronor och förväntade sig en försäljning runt 50 tusen ex. Och nu förbereder sig fransmännen för Stieg Larsson-hysteri när filmen skall komma ut på bio. En kul liten detalj är att "Män som hatar kvinnor" har fått större utrymme på fransk bio än den senaste Bondfilmen och dubbelt så mycket som Da vinci-koden när den kom ut.

Någonting har hänt! Har Sverige helt plötsligt blivit intressant för omvärlden? Har svenska författare någon magisk talang som kommer ifrån dricksvattnet?

Det får ni reda på om ni ser detta avsnitt av Kobra....http://svtplay.se

Men jag vågar asvslöja att en del av den svenska myten om blondiner i fontäner, dugliga Volvo-bilar och plastig popmusik är mördad av våran egen deckargenre.

Peace. http://www.kinaski.blogspot.com/ 

Har kollat runt och läst lite på olika folks bloggar om olika fynd som gjorts på bokrean. Verkar som att många har ett intresse av självbiografier och jag tänkte därför dela med mig av min favorit,  skriven av Deborah Spungen.

Boken handlar om Deborahs dotter, Nancy Spungen. Den berättar om hennes allt för korta och ganska tragiska liv. För er som inte vet var Nancy tillsammans med Sid Vicious, ni vet han från Sex Pistols. 1978 blir Nancy knivmördad på hotellrum 100 på Chelsea hotel i New York när hon blott är 20 år, och självklart blir hennes pojkvän misstänkt, en händelse som tog upp många spaltmeter i tidningarna. Han lever några månader till innan han dör av en överdos.

I boken får vi följa Deborahs frustration över att inte kunna kontrollera eller förstå sin dotter eller hennes beteenden. Att hon inte var som alla andra fick hon bekräftat först efter att hennes dotter dött då doktorerna sa att Nancy troligtvis varit schizofren.

Jag brukar inte gilla att läsa biografier, får ofta för mig att de förskönar sanningen till huvudpersonens fördel. Så är det inte i denna bok, den känns sann och lyckades i alla fall beröra mig.


Så här såg hon ut.




/L