kulturutskottet

Efter tre år på nyrenoverade 85 kvadrat, balkong och två badrum skall jag till syvende och sist bli en riktig student. Efter att ha levt i en skyddad verkstad och sovit gott på nätterna - med vetskapen att den enda som skulle bryta sig in i min lägenhet sannolikt skulle vara den senildementa gumman en trappa ned - skall jag ta min pick och mitt pack och flytta till Ryd.

En sak som är väldigt positivt med detta torde vara att jag sällan (eller förhoppningsvis aldrig) kommer att behöva cykla på Stenbrötsgatan till och från plugget igen. På denna gata, som i min värld påminner mig om Dantes färd genom helvetet, finns dagiset "Kottebo" beläget. Eller kanske mer passande "Råttebo" med tanke på vilka illbattingar som huserar där. Föreställ er det här: det är en vacker dag. Solen skiner, jag har vinden i ryggen, nytrimmad cykel och härlig musik i mina hörlurar. Men plötsligt hör jag dem. Rösterna... Men de här är inte de vanliga tvångsmässiga rösterna i mitt huvud. Jag tar av mig mina hörlurar för att kunna identifiera oväsendet. Men detta ödesdigra misstaget skulle jag aldrig ha gjort. Det som komma skulle har för evigt raserat det som en gång var mitt självförtroende.  

"Kolla tönten! Han har lurarna utanför mössan! Hahaha! Kolla! TÖNT! TÖÖÖÖÖNT! ha ha Ha HA HA!"

Jag lyckas med nöd och näppe kväva mina impulser att cykla fram till ungjävlarna för att slita av deras huvuden och käka upp deras hjärnor. Min egen däggdjurshjärna kommer dock under stridens hetta på att detta säkerligen skulle vara ganska så olagligt.  Jag känner jag mig mobbad, ledsen och kränkt. Ja nästan våldtagen faktiskt. (Hej Bullen, vad ska jag göra, jag är tyvärr pojkstackaren som både skrivet brevet och är med i skräckfilmen...) Jag rannsakar slutligen mig själv och kommer på att det är bättre att fly än att illa fäkta och det enda jag kan komma på för att rädda den lilla heder som finns kvar i mig, är att peta in en högre växel på min cykel och pinna på snabbt utav bara helvete därifrån.

Så trots att jag skall flytta in på 31 blygsamma kvadratmeter, känner jag mig nöjd med livet för tillfället. Det känns underbart att slippa Stenbrötsgatan. För at slutligen citera Winston Churchill: "aldrig har en 25åring varit rädd för sådant litet, men så mycket". Eller som Neil Armstrong en gång sade: att passera Stenbrötsgatan är ett litet steg för ett dagisbarn, men ett stort steg för Harry".

P.S Dagens reflektion: vad fan hade detta med kultur att göra? D.S.