kulturutskottet

Folk brukar kalla mig "den där coola, modige och toksnygga snowboardkillen" bakom min rygg. Detta brukar oftast föga diskret utropas sådär lagom högt, för att jag således skall kunna ge mina groupies lite välfötjänad uppmärksamhet. 
Eftersom det är perfekt väder använder jag alla skidinstruktörers hemligaste hemlighet - alpensalve - för att bättra på solbrännan i mitt ansikte. Jag har dessutom fått ett vajert sponsorkontrakt på en tokgrym outfit, som med dess färgsprakande spektra av flashiga färger matchar min customtillverkade snowboard. När jag glider nerför pisten, som leder till snowboardparken, hör jag hur ett gäng snygga tjejer busvisslar från liften som passande nog passerar över de höga, långa och dödsfarliga hoppen. Perfekt - de välsvarvade bönorna sitter som på första parkett. Jag tar tillfället i akt och i min färd genom halfpipen utför jag inledningsvis en "flying sqirrel air", tätt följd av en dubbel rodeo och avslutar med en perfekt "stalefish". Trots att min hastighet har avtagit avsevärt efter alla krävande (men perfekt utförda) tricks passar jag på att avsluta med en "360" och medföljande "tailgrab". Nu är jag ganska trött i benen och glider ned till skilodgen och kopplar av till ett suveränt rockband som lirar sköna covers av Gyllene Tider och jag tar en välförtjänt öl. Kvällen avslutas i en utomhusjacuzzi i skidbacken där mina busvisslande groupies av det täcka könet slåss om en sängplats bredvid mig.

Men plötsligt vaknar jag upp ur min våta dröm. Jag har tydligen däckat efter en snabb vända i något som liknar en pensionärsversion av Pepps bodega. Ölen där var för dyr så jag har gått hem till stugan och av kombinationen bastu, öl/whiskey/jäger/vin och ömmande leder, däckat i min romantiska våningssäng. Mina knän knakar - de låter som två skelett som älskar på ett plåttak. Under dagen har jag orskat ett liftstopp då jag blev kapad av en unges skidor, blivet trött på att kocentrera mig på att "trycka på dalskidan" och smygåkt förbi snowboardparken där jag avundsjukt spanat in de coola snowboardkillarnas häxkonster. Eftersom jag har glömt solkräm kan mitt ansikte jämföras med ett torkat näsblod, med undantag av området där jag pryds av mina läsglasögon. Min look kan följaktligen liknas vid en rodnande tvättbjörn. Då jag tidigare försökt imponera på de snygga tjejerna i pisten kunder jag höra kränkande skratt eller hjärtkrossande försök till sympatier i stil med "nämen titta på det lilla söta trattmongot - kan ingen hjälpa det". Nu sitter jag ensam i min våningssäng med en gitarr med tre strängar och spelar Gyllene Tiders "sommartider" i min ensamhet...

/Harry  

• Mando Diao var ganska bra
• Håkan Hellström var fanfuckingtastisk för att enbart spela tre låtar i TV
• Kleerup betydligt bättre än på [hg]
• Veronica Maggio var kass
• jag stängde av i skam när Lorentz och Sakarias gick på
• när James Allan från Glasvegas spelade Daddys Gone unplugged grät jag.

Sverige är utomlands inte längre endast förknippat med Björn Borg, Abba och blondier. SVT:s kulturprogram Kobra visade igår ett avsnitt som behandlade hur svensk kriminallitteratur på export har förändrat främst europeers syn på Sverige.
Och för er som missat de, så säljer svenska deckare extremt bra utomlands. Så bra att TV och filmrättigheter nu börjat säljas. Kurt Wallander har fått en brittisk version som blivit väldigt populär i England. Stieg Larssons böcker har sålt 3 miljoner ex i Frankrike. Det franska bokförlaget köpte bokrättigheterna för 80 tusen svenska kronor och förväntade sig en försäljning runt 50 tusen ex. Och nu förbereder sig fransmännen för Stieg Larsson-hysteri när filmen skall komma ut på bio. En kul liten detalj är att "Män som hatar kvinnor" har fått större utrymme på fransk bio än den senaste Bondfilmen och dubbelt så mycket som Da vinci-koden när den kom ut.

Någonting har hänt! Har Sverige helt plötsligt blivit intressant för omvärlden? Har svenska författare någon magisk talang som kommer ifrån dricksvattnet?

Det får ni reda på om ni ser detta avsnitt av Kobra....http://svtplay.se

Men jag vågar asvslöja att en del av den svenska myten om blondiner i fontäner, dugliga Volvo-bilar och plastig popmusik är mördad av våran egen deckargenre.

Peace. http://www.kinaski.blogspot.com/ 

Har kollat runt och läst lite på olika folks bloggar om olika fynd som gjorts på bokrean. Verkar som att många har ett intresse av självbiografier och jag tänkte därför dela med mig av min favorit,  skriven av Deborah Spungen.

Boken handlar om Deborahs dotter, Nancy Spungen. Den berättar om hennes allt för korta och ganska tragiska liv. För er som inte vet var Nancy tillsammans med Sid Vicious, ni vet han från Sex Pistols. 1978 blir Nancy knivmördad på hotellrum 100 på Chelsea hotel i New York när hon blott är 20 år, och självklart blir hennes pojkvän misstänkt, en händelse som tog upp många spaltmeter i tidningarna. Han lever några månader till innan han dör av en överdos.

I boken får vi följa Deborahs frustration över att inte kunna kontrollera eller förstå sin dotter eller hennes beteenden. Att hon inte var som alla andra fick hon bekräftat först efter att hennes dotter dött då doktorerna sa att Nancy troligtvis varit schizofren.

Jag brukar inte gilla att läsa biografier, får ofta för mig att de förskönar sanningen till huvudpersonens fördel. Så är det inte i denna bok, den känns sann och lyckades i alla fall beröra mig.


Så här såg hon ut.




/L

Detta är mitt första bidrag till denna magnifika blogg och jag vill inledningsvis citera vår eminenta kulturminister: "i den här bloggen kommer vi i utskottet att försöka samla kultur i alla former och färger och typer - fint och fult, högt och lågt". Det är just aspekterna fult och lågt jag rent spontant känner att ingen hittills har belyst... Men nu jävlar! (It´s a lousy job, but someone gotta do it!) Således vill jag följaktligen ägna min första stund i rampljuset till det som jag gör allraste allra bäst... vara oerhört mogen för min ålder... 

Vad kultur egentligen är och hur detta begrepp skall definieras tycks ständigt vara en aktuell fråga, men detta överlåter jag till andra mycket smartare människor än mig att bråka om. Jag är mest intresserad av att problematisera hur Sverige står sig internationellt, då vi skall jämföra finkulturell och intelligensstimulerande lyrik. Engelsmännen kan skryta om Shakespeare och här kan vi notera otroligt vackra och tårdrypande sonetter signerade en världsberömd profil som gick bort allt för tidigt. (Flera hundra år sedan faktiskt noga räknat). Fransmännen har en hel uppsjö av berömda förstå-sig-påare och romantiska skalder som ägnade sina liv att skriva ned fina poem som fick det att rinna till hos den kvinnliga societeten. Har vi svenskar då följaktligen något som kan motverka känslan av mindervärdeskomplex? Jag vill så gärna tro det. För att lite diskret men ändå smidigt motsäga mina inledande reflektioner om termen kultur, skall jag nedan presentera en tonsatt dikt som i mångt och mycket belyser något klassiskt svenskt som vi alla kan vara stolta över. Detta är kultur när det är som är bäst! Mina damer och herrar: läs, njut, begrunda, rosa och risa!      

Maskvisan

Ingen tycker om mig, ingen vill ha mej
För att jag gillar mask
Långa och slibbiga, korta och klibbiga
Kryper dom i sin ask
Skär huvudet av dem, suger ur saften
Kastar sen skinnet bort
Ingen tycker om mig, ingen vill ha mej
För att jag tycker mask är gott

 

Massa mä kram / Harry