kulturutskottet

Jag snubblade just över ett projekt kallat "playing for change" på det världsomspännande kommunikationsnätet internet. Projektet är även det världsomspännande, och väldigt läckert. Idén är att tillsammans över världen bygga musik för välgörenhet, och både musik och film är tänkt att släppas nu i april. En video har nu släppts på nätet, och bäst blir det nog om den får tala för sig själv här under.
Ta´t piano!
//Staffan

(Ba)rock n roll!

Vivaldi hatade solsken, vårvindar och ljumna vattendrag. Det är just därför "våren" och "sommaren" mestadels går i mörkaste moll, medan de resterande två gamla hitsen på dåtidens billboardlistor liras i härligaste dur. Vivaldi hade nämligen pollenallergi och detta tar sig uttryck i dennes magnifika musik. Jag har precis kommit på att jag också ådragit mig denna helvetiska åkomma på äldre dar. Jag har inte känt mig såhär förbannad sen när min blindtarm pajade första veckan på sommarlivet till sexan, eller när min elaka lillebror stal mina idolplanscher på Eddie Meduza och David Hasselhoff. (Jag utkrävde dock senare hämnd på det lilla krypet när jag på ett kungligt maner a la Ivan den förskräcklige spärrade in honom i en flyttkartong och lekte Joe Labero med pappas moraknivar...)

Således åkte jag ner till apoteket på min racercykel (ej via stenbrötsgatan, se föregående inlägg) för att proviantera en sjöpall med receptfria medikamenter. Men före mig stod minst fyrtioelva sjuklingar gamla nog att ha varit groupies på Vivaldis arenakonserter under hans worldtour (16) -99. Detta i kombination med ett vandrande kolesterol till kassörska bidrog inte direkt till en snabb kurering av mitt dödssjuka tillstånd. Jag sprang istället i ursinne därifrån, fortare än en hårdrocksversion av Vivaldis "pekfingervalsen".

Vivaldi dog ensam, troligen jäkligt bitter men väldigt rik i en astma- och allergirelaterad sjukdom 1741. Och på tal om att vara finansiellt oberoende kan jag gladeligen meddela att mina deklarationspapper har kommit med besked om de årliga allmosorna. Grattis till mig - nu kan jubla hela vägen ner till Clas Olson där jag med en sådan där lycklig känsla i magen kan spendera alla mina nyförvärvade 47 pengar på 11 kvadratmeter presenning som jag kan dra över min kropp i sommar på en badstrand nära dig. Men till skillnad från allas vår Vivaldi kommer jag nog inte dö ensam, berömd, bitter och rik. Bara bitter och jävligt snorig.

Så om väderlekscrewet på tv3 inte trollar fram snöstormar, tornados och anfallande isbjörnar inom den närmsta tiden, kommer jag att lyfta på närmsta och största sten, begrava mig under denna tillsammans med en ficklampa, hela bokserien om Bert, en flaska stryknin, skavsårsplåster, intravenösanpassad mat och en femtimmars demokassett med de norska svärmorsdrömmarna Mayhem.

/Harry

P.S. Henric - jag tar hand om fakturan. Men nästa helg bjuder du. D.S.

Efter tre år på nyrenoverade 85 kvadrat, balkong och två badrum skall jag till syvende och sist bli en riktig student. Efter att ha levt i en skyddad verkstad och sovit gott på nätterna - med vetskapen att den enda som skulle bryta sig in i min lägenhet sannolikt skulle vara den senildementa gumman en trappa ned - skall jag ta min pick och mitt pack och flytta till Ryd.

En sak som är väldigt positivt med detta torde vara att jag sällan (eller förhoppningsvis aldrig) kommer att behöva cykla på Stenbrötsgatan till och från plugget igen. På denna gata, som i min värld påminner mig om Dantes färd genom helvetet, finns dagiset "Kottebo" beläget. Eller kanske mer passande "Råttebo" med tanke på vilka illbattingar som huserar där. Föreställ er det här: det är en vacker dag. Solen skiner, jag har vinden i ryggen, nytrimmad cykel och härlig musik i mina hörlurar. Men plötsligt hör jag dem. Rösterna... Men de här är inte de vanliga tvångsmässiga rösterna i mitt huvud. Jag tar av mig mina hörlurar för att kunna identifiera oväsendet. Men detta ödesdigra misstaget skulle jag aldrig ha gjort. Det som komma skulle har för evigt raserat det som en gång var mitt självförtroende.  

"Kolla tönten! Han har lurarna utanför mössan! Hahaha! Kolla! TÖNT! TÖÖÖÖÖNT! ha ha Ha HA HA!"

Jag lyckas med nöd och näppe kväva mina impulser att cykla fram till ungjävlarna för att slita av deras huvuden och käka upp deras hjärnor. Min egen däggdjurshjärna kommer dock under stridens hetta på att detta säkerligen skulle vara ganska så olagligt.  Jag känner jag mig mobbad, ledsen och kränkt. Ja nästan våldtagen faktiskt. (Hej Bullen, vad ska jag göra, jag är tyvärr pojkstackaren som både skrivet brevet och är med i skräckfilmen...) Jag rannsakar slutligen mig själv och kommer på att det är bättre att fly än att illa fäkta och det enda jag kan komma på för att rädda den lilla heder som finns kvar i mig, är att peta in en högre växel på min cykel och pinna på snabbt utav bara helvete därifrån.

Så trots att jag skall flytta in på 31 blygsamma kvadratmeter, känner jag mig nöjd med livet för tillfället. Det känns underbart att slippa Stenbrötsgatan. För at slutligen citera Winston Churchill: "aldrig har en 25åring varit rädd för sådant litet, men så mycket". Eller som Neil Armstrong en gång sade: att passera Stenbrötsgatan är ett litet steg för ett dagisbarn, men ett stort steg för Harry".

P.S Dagens reflektion: vad fan hade detta med kultur att göra? D.S.